Ordet hata är nog bland det starkaste ordet man kan säga. Men hat är vad jag känner just nu. Mot mig själv. Jag är nog den svagaste jävla människan alltså! Jag har förlorat mig själv. O hur fan hittar man tillbaka?! Kan man någonsin göra det....
Missförstå mig inte nu. Jag har två underbara, fina barn som jag älskar forever and ever!! De är mitt ALLT!! DOM är min lycka! De är det bästa som någonsin har hänt mig!!
Detta handlar om MIG. Jag HATAR hur stor jag blivit. HATAR att jag inte känner igen mig själv. Jag är LOST. Vem är JAG?! Jag vet inte längre.... Vart tog den starka Alexandra vägen. Som klarade allt hon bestämde sig för. Jag blir rädd för mig själv. Klarar jag inget?! Fan vad arg jag blir!! Hur kunde jag låta det bli såhär. Jag önskar jag hade någon som hjälpte mig. Hur lever jag upp till mina egna krav. El rättare sagt, hur kan jag klara av det jag vill?!
Som ni märker snurrar det många tankar i mitt huvud.... Jag vet att jag ibland kanske är FÖR ärlig. Men jag behöver få skriva av mig. Jag säger inte detta till någon. Det är ju som att VERKLIGEN inse att jag är svag. Orkar inget. ALLT jag gör, ALL min kraft lägger jag på andra. O när det gäller barnen VILL jag att det är så. Tycker inte att det är nåt konstigt med det. När man får barn kommer man inte först längre. O det gör mig VERKLIGEN inget!! Det är INTE det. Barnen ger mig också sååå mkt energi o glädje så det finns inte! De ÄR min glädje!!
Jag borde väl ändå orka me mig själv el?? Det är som om jag skiter i mig själv. Jag är inte värd det. Jag är värd att komma allra allra allra sist.... När väl tiden finns för mig orkar jag inte....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar