I tors lämnade jag barnen. De mådde båda bra. Vid kl 11.40 får jag ett samtal från Idas ena fröken Pernilla som säger att Ida hostar o har svårt att andas o att de gett henne en puff bricanyl. Jag sa åt dom o ge en till, vänta några min o ringa mig. De ringde upp efter tio min o sa att det inte hjälpt o att hon inte låter alls nå bra. Jag sa att jag kommer om 25-30 min o blir det värre får de ringa 112.
Jag vart jätte orolig men på väg till förskolan lugnade jag ner mig, tänkte att det kanske är "den vanliga" hostan som inte vill ge me sig. Ringde förskolan när jag nästan va framme o de sa att det inte va bättre, de skulle klä på henne o komma ner me henne. När jag kommer fram kommer de precis ut o jag hör på hennes andning att det inte alls är nå bra! Aldrig hört det låta så illa! :/ De hade varit nära på o ringa 112 när jag kom, o jag förstår dom! Jag sa att Tim får vara kvar (förstod ju att vi behövde åka upp till akuten o då kan jag inte ha me honom oxå) På vägen upp vart jag allt oroligare, o när hon själv sa att när jag andas ut mamma känns det som om nån stryper mig :O
Det va nästan så jag stannade o ringe ambulans. Men kom fram, la i pengar till parkeringen till 14.50, tänkte att vi går väl in o puffar en gång o sen blir det bra (så har jag hört typ alla säga att de gör o att det räcker) Vi kom in, fick nästan bära in henne. Anmälde oss på datorn o satte oss ner, det gick kanske fem min sen kom dom ut o frågade vem det va som hosta o då hörde dom Ida o vi fick komma in på en gång. Syresättningen va bra, ingen feber. Men de sa att hon uppenbart behövde behandling. Vi fick gå ut o vänta, sköterskan hämtade en isglass o saft åt Ida.
Sen väntade vi i kanske 10 min till, max, då de tog in oss på ett rum. Hon fick andas in ventoline o så vänta 15 min o så skulle hon få det igen. Vi hade en sköterska hos oss nästan hela tiden, va själva max fem min. Efter andra puffen va hon fortfarande inte alls bra, jag började bli riktigt orolig, varför hjälper det inte??
Det kom in en läkare som lyssnade på lungorna, o så hjärtat. O så säger han: "Har hon haft nåt me hjärtat?" Ehh, nej svarar jag, vadå då? "Jag hör ett missljud säger han då, ett blåsljud. WHAT!!!
Jag vart så chockad så hela jag började skaka som sjutton. Just för läkarens uttryck oxå. O så säger han att det KAN bero på medicinerna, men kanske inte. O eftersom hon heller inte reagerar på ventolin behandlingen så skulle de ge henne adrenalin, oxå 2 ggr. O då kändes det oxå så mkt allvarligare. Jag skickar sms till Patrik, som va på tåget på väg till Stockholm. Han säger att när han kommer till Stockholm tar han tåget hem igen. Jag skickar sms till Sara, vet ej varför man det va nog chocken. Hon skrev att hon kunde komma in, både hon o Martin om det behövdes, de kunde hämta Tim. Men ringde mamma o berättade allt o hon skulle gå o hämta Tim. Ringde förskolan o berättade att hon skulle hämta honom o då började tårarna rinna....
Men jag torkade snabbt bort dom, ville ju inte oroa Ida. Tyckte verkligen sååå himla synd om henne. Hon kunde inte sluta hosta! En till läkare kom in o lyssnade på hennes hjärta, han tittar upp på den andra läkaren o nickar o säger "Ja, jag hör oxå det" o sen går han. Ytterligare en läkare kommer in (en tredje) o lyssnar på Idas lungor o säger att dom låter bra. Att det troligtvis svullnat igen så i hennes hals pga allt hostande (o hosta gjorde hon pga att det va svårt o andas) men det vart bara värre av allt hostandet.
Jag berättade om när Ida för 2.5 år sedan hade hostat i ett halvår o tillslut fått medicin mot mycoplasma, o att den hjälpt men att det tog ytterligare ett halvår innan hon vart sig sj igen. Han sa att då va det verkligen det hon hade. Min skruttis <3
Efter två omgångar adrenalin så va hon FORTFARANDE inte nå bättre. Ni förstår nog hur jävla orolig jag vart!!
De kom in med betapred tabletter, det har både hon o Tim fått förut när de haft krupp. Jag hade det som nöd medicin när jag va mindre (mot min astma). När hon svalt det fick hon andas in koksaltlösning i flera minuter, o sen skulle de ta ett stick i fingret för o kolla. O fy fan säger jag bara!! Hon va hysterisk i 10-15 min för hon ville verkligen inte! Hon skrek så hostan vart värre, hela hon vart röd o svettig. Hon sa att hon va trött o bara ville sova. Jag förstår henne verkligen. Av alla mediciner hon fått så blir man trött.
Tillslut så sa jag att antingen tar vi bara, el så skiter vi i det, det kommer aldrig gå o lirka fram det.
Fick fram hennes finger o de stack, hon skrek men när det va klart sa hon inget. De satte plåster på o hon lyfte upp handen o då såg jag att det forsade blod från hennes finger! O helt plötsligt börjde det spruta! Ner på golvet, upp på väggen och på oss! O då säger hon lugnt "Oj vad mycket blod!" (det va alltså inte alls läskigt!) Men då brast det för mig. Det fick bägaren o rinna över o tårarna började spruta!! Hon satt me ryggen mot mig så hon såg inget, så ena sköterskan tog me henne ut fråm rummet o hämtade glass o saft. En annan stannade o tröstade mig o sa att jag va jätte duktig.
Jag kände mig ju HEMSK som tvingade henne även om det va för hennes bästa.
Efter bara några minuter kom läkaren in (betapreden o koksaltet hade hjälpt, tack o lov!!) han sa att vi skulle få åka hem. Han skulle skicka en remiss till barncentrum (där det jobbar barn specialister) för en ordentlig utredning av hennes astma. O för att gå där på regelbundna kontroller. Det är ju så det ska va, men läkaren på vårdcentralen tyckte inte det behövdes... Suck!! De ska även utreda detta me hennes hjärta där på barncentrum. O har hon fortfarande blåsljud då så ska vi få komma till barn kardeologen. Läkaren sa oxå att han aldrig skulle skicka hem oss om han trodde det va nå allvarligt. Då skulle hon troligtvis oxå ha fler symptom såsom viktnedgång, äta dåligt, dålig fysik mm. O det har hon ju inte. Men trots det är man ju såklart super orolig!!
Han ökade på medicinerna hon redan har, han sa att hon ligger på tok för lågt. O så fick hon en ny, en tuggtablett som hon ska ha i tre månader varje kväll. Den är luftrörsvidgande.
När vi kom till parkeringen 50 min för sent så visste jag ju att vi skulle fått en p-bot. Men både jag o Patrik sa att vi sket i det, bara Ida fick hjälp. Fanns ju inte en susning att jag kunde gå ut o lägga i mer pengar. Men när vi kom dit hade vi inte fått nån :O Jag vart förvånad, trodde de va skit noga där. Men vart ju såklart glad oxå, även om det inte hade gjort nåt.
Vi åkte direkt o hämtade medicinen, köpte me oss nudlar hem (det va vad hon ville ha till middag) o så isglass o saft. Hon fick i sig 1.5 påse nudlar o en macka!
Pappa kom o lämnade Tim. O så bara mös vi i soffan resten av kvällen. Hon hostade fortfarande men mycket mindre. Tim hade såklart varit orolig för sin syster <3
När de skulle sova bestämde vi att Ida skulle sova bredvid mig, Patrik fick ta soffan ;)
Men ville såklart ha henne nära. Vid halv sju sa hon till mig att jag är sååå trött mamma, o det snurrar! Det va väl alla medicinerna, o allt som hade hänt. O hon såg kritvit ut i ansiktet o blå under ögonen. Stackarn!!
Natten gick bra. Hon vaknade ett park ggr av att hon drömde mardrömmar...
Jag måste bara säga att jag har aldrig blivit så väl omhändertagen på akuten förut. Vi fick komma in snabbt, o såklart, det va ju för att hon hade så svårt o andas. Det gick in en tjej till sköterskorna o sa att hon varit där länge o att flera fått komma in före henne. Men de tar ju i ordning men sen tar de ju de akuta först, precis så som det ska vara. Värk i ett knä är liksom inte lika akut som andnöd...
Men både sköterskorna o läkarna tog oss på allvar. De va så snälla o gulliga mot Ida oxå <3 O det va nån med oss praktiskt taget hela tiden. Vi va bara själva några min.
Mitt älskade hjärta!! <3 Så orolig du gjorde oss!!
Även om vi nu är hemma o hon är lite bättre så har det ju satt sig i huvudet. Man tänker på det hela tiden, oroar sig för att snart behöva åka upp igen. Har trott ett par gånger att vi ska behöva det... Hon behöver få bättre mediciner...
O så det här me hjärtat. Tänk OM det är nå allvarligt. Det kommer inte gå o släppa förren det är utrett...
Jag hade tänkt skriva ett ännu längre inlägg om de senaste dagarna. Men det får ist bli flera. De ska orkas läsa oxå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar