Smärta...

Måste få skriva av mig lite. Hoppas på att ingen tycker man är fjantig. O ärligt, om nån tycker et, skiter jag i det. Det här är mina känslor det handlar om. O ingen kan tycka det är fel...

Det gör så ont i mig att se Tim så här ledsen hela tiden. Att han har ont... MEN det är inte bara det. Jag tror att han även lider av separations ångest. O det PLUS tänderna gör det hela 10 ggr värre! När inte ens pappan duger vet man att nåt inte är som det ska. Hur ska det gå o lämna honom på förskolan, någonsin. Han blir inte lite ledsen. Han blir hysterisk o skriker o kastar sig. Han vill till mamma då. Han kan helt plötsligt, när han leker el nåt, bli super ledsen o då duger bara jag. Han har aldrig haft några problem me o va hos någon annan förut. Jag har aldrig haft mammiga barn. Att få det nu, när han dessutom är nästan 1.5 år gör det hela så svårt. Det är en ny känsla hos mig som jag måste bearbeta. O det värsta är att han ju känner att ja tycker det är jobbigt oxå... Att lämna honom o han gråter KAN jag klara OM ja vet att det går över. O här hemma, me pappan, går det över. Men ingen annanstans. Inte ens med min pappa här. Han som alltid varit morfars pojke...

Jag går redan o har ångest inför nästa vecka, har hela tiden en klump i halsen o nära till gråten hela tiden. Ibland kommer tårarna. Mina barn är mitt ALLT. Jag vill att de ska må bra. Vill inte att de ska må dåligt el ha ont... Upptäckte ju på Tim att ännu fler tänder är på g. Det kan nog bli långdraget detta.
Önskar att man kunde få va hemma me barnen tills de är 2-3 år. Att föräldradagarna va fler. De är för små att gå på förskola innan dess. Men nu är det som det är. Jag försöker göra det bästa jag kan av situationen. Det är nästan bara i Sverige man kan va hemma så här länge ändå. Vissa länder måste man börja jobba när barnet är 3 månader. Fy alltså!!
Är otroligt glad att det hittills gått så bra med Ida. Hon verkar trivas! Klart det kan komma bakslag, men än så länge går det bra :) Kan inte fatta att mina barn ändå har börjat på förkola, de är ju mina små bebisar <3

Ska ta dag för dag. Göra det bästa av det. Det viktigaste är att de känner en trygghet.

Ibland, väldigt ofta, är livet tufft. Man sätts ständigt på prov. Ibland är det dock för mycket jobbigt på samma gång för en människa att hantera. Frågan är om jag är tillräckligt stark....