När man läser mina inlägg kan man nästan tro att jag är deprimerad! Men så illa är det inte ;) Jag är bara inne i en svacka när det gäller det mesta. O stora förändringar sker just nu som ja mentalt försöker hänga med i. Bara det att barnen börjat på förskola = mamma ledigheten på heltid är över = mina bebisar är inte bebisar längre :( Jag börjar jobba tre dagar i veckan. Min träning, som betyder så himla mkt för mig blir lidande heeeela tiden! Jag prioriterar annat, ANDRA före mig själv. Men det är väl det som är o va mamma, el?! Jag är svag, otroligt svag! Har svårt att säga nej, tar till mig av andras bekymmer o problem, så att det nästan dränker mig... Försöker hela tiden hålla mig ovanför ytan, vill INTE sjunka!! Vet att det handlar om mig, bara MIG. Jag måste ta tag i min förändring som sker. Ha människor omkring mig som stöttar o finns där, inte som sänker mig. Hur gör man?! Vill finnas där för alla hela tiden. Jag är sån som person. Till en viss del trivs jag med det, det är jag. Men det får inte bli på bekostnad av mig själv, el de allra närmast mig.
Hur får man tiden till o räcka till till allt o alla. Barnen, mannen, träning, kompisar, fritid. Vad är fritid förresten? Som ni märker snurrar många tankar i mitt huvud. Skönt att få skriva av sig så man kan koncentrera sig på annat sen. Missförstå mig inte nu. Jag är otroligt glad o tacksam för det jag har, för min familj, jag har ett hem, jag har ett jobb. Men hur man än vrider o vänder finns det alltid nåt att grubbla på... Det tar aldrig slut. O vart finner man energin?! När man ibland är så slut att man bara vill lägga sig ner, men kroppen vill nå annat. När huvudet vill nåt annat. Hur gör man för att ens negativa tankar inte ska ta över de positiva? Hur gör man för att tillåta sig själv att vara glad o lycklig? Det låter kanske konstigt, men ibalnd skäms ja för det. Tänker att nej, jag är väl inte lycklig. Finns säkert nåt fel att hitta. O det slutar alltid med att jag rackar ner på mig själv....
Förstår ni hur jag menar? Allt blir en ond spiral.
Är OTROLIG glad att ha min familj!! Men är det fel att lägga sin lycka i några andras händer?
Mina barn är mitt ALLT!!!! Det gör ont varje sekund jag är i från dom. Vem är jag utan dom?
Oj! Märks att jag är själv o fått tid o tänka lite :P haha! Om en halvtimme ska jag äntligen gå o hämta mina älsklingar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! <3 <3
Hoppas ni förstår o inte dömer mig.....
Här kan du läsa om vad som händer i mitt liv just nu!
Jag förstår dig helt! Jag har också såna svackor och det har nog de flesta kan jag lova. När jag känner sådär så brukar det hjälpa att komma ut med en vän, klä upp sig (för det gör man Aldrig annars) och tar ett glas vin eller nåt. Det brular pigga upp mig faktiskt nör jag känner mig nere. Jag får behov ibland att känna att JAG finns kvar. Att jag inte bara är mamma jämt och det är OKEJ att känna så! Vi mammor är personer också med vanliga känslor, vi ska inte behöva ha dåligt samvete egentligen för VI vet att vi älskar våra barn mer än vad någon annan kan drömma om men vi är också egna individer som inte ska glömmas bort.
SvaraRaderaSkönt att veta att man inte är ensam om att känna så! Ibland känns det som om "alla andra" lever det "perfekta, bekymmersfria" livet! Du har helt rätt i det du skriver. O längtar sååå till att få fixa till sig lite o gå ut o ta nåt glas med en vän! :) Få snacka av sig! Vara JAG! Tack för att du tog dig tid att kommentera!! Det värmer!! :)
Radera